Farlig förnedring

Först berättade han om befrielsen i att vara nykter efter år av alkoholmisär och öppen hemlöshet. Sen om hur konstigt det var att gå till Arbetsförmedlingen denna höst när arbetsförmedlarna själva söker jobb. 132 av 242 AF-kontor i Sverige ska ju bort. Tredje gången han steg in hos AF sa de att hans ärende inte längre ligger hos dem, utan hos kommunen.

Eftersom han har en funktionsnedsättning och lever på försörjnings­stöd blev han hänvisad till kommunens avdelning för »sysselsättning«. Och där hann de inte gå till botten med tidigare arbetserfarenhet – inte just nu. Socialförvaltningen har nämligen också sparbeting. De hann inte heller kontakta privata företag som skulle kunna hjälpa honom att närma sig det it-yrke han hade för 15 år sedan. Kommunen föreslog istället en kommunal sysselsättningsåtgärd, en kommunal loppis – någon mil från stan.

Många kommuner har byggt upp sysselsättningsenheter eller kommunala arbetsmarknadsenheter i stora hus ute på industri­områdena. Här får alla som blivit över ta plats. Några har intellektuell funktionsnedsättning, andra är utbrända eller nyanlända. Det blir som moderna fattighus. Det är monteringar och paketeringar, ibland loppisar. Det är snickeriverkstäder som tillverkar fågelholkar och systugor som producerar tygkassar. Miljövänligt kanske, men vad leder det till? »Erfarenheterna från såväl svensk som utländsk forskning visar generellt på negativa eller inga effekter på reguljär sysselsättning av praktik och anställningsstöd i offentlig sektor«, som det står ordagrant i nationalekonomen Lars Calmfors bok om sysselsättningsåtgärder.

Bland människor med missbruksproblem har jag mött flera som haft »åtgärder« som sitt nästan enda arbetsliv. På 70-talet var det AMS-jobb, sen blev det beredskapsjobb och Fas 3. De har alltid fått plocka pinnar i skogen åt olika kommuner. I vår tid heter det extratjänster eller introduktions­jobb. Förnedringen är farlig – att arbeta för en evig minimilön helt utan koppling till det egentliga arbetslivet, sånt kan väcka längtan tillbaka till flaskor och flykt. Aldrig få pensionspoäng, aldrig ens kunna skriva in sig i a-kassan.

De har just nu inte tid att placera honom annat än på loppisen. Som vanligt betalas notan för de stora samhälls­förändringarna av fotfolket.

Och han säger: »Jag är farligt nära nu att börja dricka igen«.